my heart cant take it anymore

Jag har kommit fram till en sak ikväll. Jag är ganska så mörkrädd. Eller snarare väldigt. När jag var påväg hem var det kolsvart ute (eftersom jag bor mitt i skogen), så jag lyssnade på hög musik, sjöng skithögt och gasade så in i helvete. Och när jag kom hem så sprang jag in och var väldigt noga med att inte kolla bakom mig eller ut genom fönstrar. Jag menar, om jag inte ser monstret som jagar mig så finns han ju inte. Och vet ni hur svårt det är att inte kolla ut genom fönstrar när man bor i ett hus där båda sidorna av vardagsrummet består i stort sätt av fönster? Men jag har inte sett monstret ännu. Det som inte syns finns inte.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0